Det känns så otroligt tomt nu. Sista konserten med alla fina människor är nu över. Vi kommer aldrig mer att stå på scenen tillsammans och känna den där underbara känslan att hur olika vi än är, så har vi musiken gemensamt. Jag lyckades hålla inne tårarna under nästan hela konserten men när vi började sjunga sista låten gick det inte längre. Tårarna bara rann och överallt hörde man folks snyftningar. Efteråt blev det både gråt- och kramkalas. Det är helt sjukt, ni andra kommer aldrig att förstå känslan. Men allt måste ta slut någon gång. Det var i alla fall en gryyym sista konsert.